Engelbrektsloppet Del 2

Sorry att jag inte skrivit fördigt rapporten från Engelbrektsloppet, har haft såm otroligt mycket att göra och vill inte hafsa till något bara, nu får det bli som det blir i alla fall.

På andra varvet hade de lagt till en trevlig liten slinga på 8 km där de hade den brantaste backe jag någonsin sett. När jag började saxa upp för den så bad jag böner att min fästvalla skulle hålla. Eftersom jag inte kunde stöda mig på stavarna heller så var det extra ktitiskt med benen. Som tur var så var backen ganska bred så folk kunde saxa om mig, bl.a min kompis som tappat rugorna efter mindre än 2 mil åkte om mig där. När man trodde man kommit ända upp så fortsatte den krön efter krön, försökte tänka på att efter en sådan här uåppförsbacke så måste det vara nedförsbacke minst en halvmil efteråt. =) Visste blev det en nedförsbacke men inte så mycket som jag hade hoppats på, mitt glid var fortfarande fantastiskt bra i utförsbackarna eller så var min teknik bättre för jag gled fortfarande ikapp eller t.o.m om vissa åkare! Varje omåkning känns som en vinst och tyvärr så känns det som ett nederlag när man blev omåkt, den matchen förlorade jag rejält, så är det att vara tävlingsmänniska.

Till sist så dök ju matkontrollen upp och jag kände jag hade goda tider på mig så jag passade påa tt äta bullar, apelsiner och dricka massa blåbärsdricka och något de kallade saft, vilket påminde misstänkt mycket om sportdryck som jag ju inte ville ha. Efter den här kontrollen så var jag ju tillbaka på originalbanan igen och visste precis vad som väntade, en jäkla stigning på ett par km igen. Jag försökte dela in banan i etapper, tänkte att snart kommer jag att ha satt nytt personligt rekord i distansen, det tidigare var 42 km ju vilket jag inom kort skulle överskrida. Det var väldigt kul att ha GPS:en med sig för att hålla koll på distansen för även om de hade satt ut en skylt var 5e km så ville jag veta oftare än så. Kanske det var en anledning att det tog så lång tid med, men jag behövde aldrig stanna för att titta, jag gjorde det i farten, gärna utför. Räknade också på tiderna, hade ca 3 timmar på mig att åka mindre än 2 mil, så långsamt hade jag aldrig åkt så det kändes verkligen som att det här skulle gå men mycket kan ju ske på 2 mil, speciellt efter att man redan åkt 4 så jag ville inte ta ut segern i förskott.

Köpte några sportgel dagen innan och jag tänkte att ska de göra någon nytta så får jag ju börja ta de nu så jag tog en paus i den brantaste backen av de som var kvar och tryckte i mig en gel. Jag tycker inte att de är så förfärligasom många andra verkar tycka men det hade varit gott att skölja ner den med något. Som tur var hade jag ju min vattenflaska som jag konkat på i 5 timmar. Tyvärr hade den frusit till ren is och jag lyckades bara klämma fram ett par droppar, blev sugen på att bara kasta flaskan för att slippa bära runt på det extra halvkilot eller vad det kunde väga men snålheten i mig ville ha kvar flaskan ändå. Det hade blivit riktigt kallt nu och jag frös riktigt ordentligt om fingrarna när jag tog av mig handskarna för att komma åt gelen i någon av mina många fickor.

Direkt slog placebo effekten in och jag började åka som aldrig förr, mindre än 15 km kvar bara. Då slogs jag av en skrämmande tanke, de hade ju förskjutuit starten med en halvtimme men de sa inget om att de sköt på reptiden en halvtimme med. Hade jag fortfarande 8 timmar på mig eller kunde de ha dragit ner det till 7,5 timme. Målet skulle ju stänga 18.00, stod ingenstans att man skulle ha 8 timmar på sig, man vet aldrig när det gäller skidtävlingar. Jag bestämde mig för att inte chansa utan ändrade om min tidräkning till att jag var tvungen att vara i mål senast 18.00 och helt plötsligt had ejag ganska bråttom.

Ganska snabbt dök det upp den nästista kontrollen och där stod det att det var 11 km kvar, enligt min GPS var det 14 kvar, jag hoppades att GPS:en inte fungerade som den skulle och att det verkligen bara var 11 kvar. Nu tänkte jag att handlederna får klara sig bäst de kan, 11 km ska de hålla ut och jag började staka och använda armarna igen. ont gjorde det men jag kom på lite nya tricks med stavföring och greppet runt staven som underlättade, bl.a ett där jag bara höll staven mellan pekfingret och tummen, för det mesta använde jag bara remmarna ändå.

Snart skulle 10 km skulten dyka upp men den kom aldrig...funderade på om min GPS hade rätt ändå, att de hade använt gamla banderoller från ett annat Engelbrektslopp då slingan låg annorlunda. Efter 10 minuter hade det fortfarand einte kommit någon 10 km skylt, hoppades jag hade missat den men det var ju inte så att jag swichade förbi i en hastighet som gjorde att jag inte hann uppfatta vad som hände runtomkring mig. Tror jag hann titta på varje träd faktiskt!
Till sist km den tyvärr och då hade jag åkt i nästan 15 minuter! Det var en lååång km om avståndet stämde på skylten.

Det hade börjat bli mörkt nu med och ganska snabbt så såg man ingenting alls. Som tur var så fanns det ju hysade spår så man kunde bara följa med men det hände att vägen svängde utan att man svängde med...Dessutom vågade jag inte ta fart i nedförsbackarna eftersom jag inte visste vad som väntade. Här lyckades jag dessutom åka om flera personer, man började känna lukten av målet nu men först väntade en brant backe, där vi alla ramlade förra varvet. När jag kom dit så såg jag ingenting där heller så jag åkte väldigt långsamt och ramlade emallanåt. När jag låg där så kom en skoter körande och ställde sig och lyste upp backen så vi unde hitta ner, tack för det!

Efter det så var det bara en raksträcka kvar, som var väldigt lång, men helt flack. Emellanåt fanns det marschaller och funktionärer utplacerade, detta var vid vägövergångarna så vi inte skulle bli påkörda av bilarna. En km kvar hörde jag någon ropa och då visste jag verkligena tt jag skulle klara det. Jag visste att inom 5 minuter så skulle jag ha genomfört en svensk klassiker, kände lyckan genomsyra hela kroppen. Här hade jag kämpat i 4 grenar som jag var jäkligt dålig på, även om jag inte hade fått några fantastiska tider så har träningen och envisheten lett mig hela vägen fram och det kändes fantastiskt! Med den tanken så spurtade jag om ett par personer på upploppet och gled in i mål på en tid strax över 7 timmar!

Jag var inte speciellt trött heller eftersom jag inte kunnat åka särskilt fort p.g.a mina värkande handleder, speakern berättade att det fortfarande var 70 personer ute i spåret så jag blev inte sist heller. Firade med en bulle i målet och gjorde det dumma misstaget att ta av mig handskarna! Började frysa något så otroligt, aldrig upplevt en sådan kyla innan, fick springa bort till omklädningsrummet för att värma mig. Slängde skidorna utanför bilen utan att skänka någon närmre tanke på vad som kunde ske med de.

När jag kom in i omklädningsrummet hade jag förlorat känseln helt i ena handen. Jag stoppade ena handens fingrar i munnen och de andra i knävecket medan en kompis hjälpte mig av med skorna. Efter det sprang jag in i duschrummet och spolade ljummet vatten på händerna och fick de att tina upp. Nu väntade bara en varm dusch, något gott att äta, och vila för att återhämta kroppen men jag var glad, jag var nöjd och jag hade just genomfört en svensk klassiker!