Engelbrektsloppet del 1

Så var det då dags för det stora provet och den sista grenen av den svenska klassikern, Engelbrektsloppet i 6 mil kuperad bergslagsterräng!
Väderprognosen hade ju förändrats en hel del den sista veckan och den slog om igen kvällen innan till att det skulle vara mellan -1 grad och +1 grad så jag vallade för det.

På morgonen fick man en smärre chock när det visade sig att det hade snöat hela natten och det låg säkert 10-15 cm på marken och på bilen. Det visade sig att det var många som inte hade räknat med detta och var försenade tilla tt hämta ut nummerlappen så de fick helt enkelt skjuta på starten en halvtimme fram fram till 10.30 så mankunde stå i 30 minuter till och vara nervös.

Denna gången hade jag anmält mig som motionär igen och det visade sig än en gång vara ett misstag, hamnade otroligt långt bak, det var ca 1300 deltagare och det var inte speciellt många bakom mig. En bra bit framför däremot så stod det en åkare i röd dräkt som blev intervjuad av speakern. Han blev visst känd under 90 talet i fångarna på fortet och nu skulle han försöka sig på skidåkning, som speakern uttryckte det. Jag pratar självklart om Gunde Svan, hur fräckt är inte det att delta i samma lopp som honom, han ska för övrigt åka Vasaloppet med.

Eftersom det visade sig bli lite kallare än vad jag hade vallat för passade jag på att lägga ett lager lila och 2 lager blåa valla, hade med mig en burk blå valla i fickan med för säkerhets skull.

Denna gången hade jag även en GPS med mig för att hålla koll på avståndet, under Maserloppet fick man ju bara avstånder var 10 km, lite oftare vill jag helst veta var jag befinner mig.

Så gick då starten och vi tuffade iväg långsamt men säkert. Tror det var 6 spår från början som blev 2 spår efter några 100 meter. Gick ganska ryckigt, emellanåt var det tvärstopp, åkte in i framförvarande hur många gånger som helst, som vanligt gällde det att hålla undan stavarna så ingen råkade bryta de. Jag förstår inte varför man ska ha mass starter i skidlopp, det fungerar ju absolut inte. Nu med dagens teknik med chip finns det ingen anledning alls att ha det, man kan ju ha olika startled som i Lidingöloppet istället. Det första 8 km sniglade sig fram, folk bytte spår hela tiden för att försöka komma fram snabbare men det hjälpte bara för stunden, nästa minut gick det andra spåret snabbare.

Efter 8 km var det första matkontrollen, hade då åkt i över en timme...! Man kände ju stressen över att inte hinna in i mål innan tiden gick ut, 1 timme per mil klarar man sig på men inte en timme på 8 km. Eftermatkontrollen började det första tuffa stignibngspartiet och det tog tvärstopp igen. Det var saxbackar där en eller ibland två personer kunde gå bredvid varandra samtidigt. Var inte jobbigt, mest frustrerande. Så höll det på ett par km. När man väl kunde åka var det alltid någon som stoppad eupp en i spåret, att det snabbare spåret går till vänster och att ur spår regeln gäller var det många som ignorerade, eller kanske inte visste om? Flera gånger var man tvungen att byta till innerspåret och åka om en långsammare person för att sedan byta tillbaka till ytterspåret igen. Detta spårbyte tar ju lite på krafterna.

När jag väl kunde börja åka skidor igen i mitt eget tempo och tog några rejäla stavtag så kände jag direkt smärta i handlederna. Jag tror jag överansträngde de under Maserloppet när jag fick staka hela vägen. Efter 2 mil på Stråkenloppet 2 veckor senare kände jag av det igen och nu var det alltså fortfarande inte över. Lite förutseende hade jag varit och faktiskt lindat min ena hand och använt handledsskydd för att stödja handlederna under åkn ingen men det hjälpte inte riktigt.

Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå hela vägen om jag har ont efter bara en mil och ska åka 5 mil till så kommer det bli en tuff dag. Jag la ner stakningen helt och övergick till att diagonala enbart vilket är ganska energibesparande men inte tar lika snabbt framåt. Glidet var ju dessutom väldigt dåligt unde rhela loppet troligtvis p.g.a nysnön. Det enda positiva i att starta långt bak va rju att det var massa andra åkare före mig som åkte upp spåren. Och spår fanns det, har aldrig åkt något skidlopp under så här bra förutsättningar, spår, kändes helt fantastiskt!

Efter ytterligare ca en mil så dök nästa matkontroll upp, jag försökte att dricka några koppar blåbärssoppa oc hålla mig från sportdrycken, fick även i mig ett par bullar och en bit apelsin.
Stötte ihop med en kompis vid kontrollen som hade lyckats tappa båda sina trugor på stavarna. Fruktansvärt förargligt, inte heller fanns det några extra stavar att låna eller någon hjälp att få så det var bara att kämpa vidare utan trugor. Problemet är ju att det inte finns något som stoppar när man trycker ner staven i snön utan den sjunker rakt igenom så det blir väldigt jobbigt att staka då.

På tal om stakning så had ejag insett nu att jag inte ens kunde skjuta ifrån med stavarna ens när jag diagonalade, fick försöaka att använda benen desto mer och armarna bara för att få in rörelsen rätt med kroppen. Utvecklade diverse nya stilar för stavföringen, bl.a en dår jag inte alls höll i staven utan bara vilade handen på remmen, och en där jag greppade stavarna melan tummen och pekfingret bara. Ingen av de var speciellt effektiv men jag rörde mig framåt. Hade jag inte haft bra fäste så hade jag kunnat lägga ner åkningen direkt, utan benarbetet hade jag nte rört mig framåt överhuvudtaget.

Nästa parti av banan var ganska snällt med en hel del nedförsbackar. Där fick jag känna att jag hade antingen bättre glid eller bättre teknik i att åka utför för ajg gled om en del och ikapp andra, eftersom de envisades med att hålla sig i ytterspåret fick man bromsa istället och kunde inte utnyttja farten fullt ut. Dessutom ramlade en del, även jag emallanåt.

Precis innan sista kontrollen på första varvet var det en rejäl nedförsbacke som var ren is, såg ut ungeför som en halfpipe och jag undrade varför jag inte tagit med mig snowboarden istället! Det låg folk lite här och var i backen, mest i sidorna där det var mjuk och skön snö men även några i backen. Att åka rakt ner fanns det inte en tanke på i min värld utan det blev plogning med svängar för att få ner farten. När jag hade kommit ungefär halvvägs hör man en röst som skriker ur spår jäkla blåbär, flytta er här kommer jag, ungefär lät det så. Min första tanke var att om han hade åkt långsammare än mig så var han ju verkligen själv ett blåbär. Mannen had einte en tanke på att vänta tills man hade kommit nerför backen, och spår fanns det ju inga där utan han åkte rakt ner i halfpipen i full fart. Rädd om livet som jag är så kastad ejag mig åt sidan i en snödriva. Precis där stod det visst en fotograf så det måste ha blivit en fantastiskt bra bild, skräcken i ögonen och kasta sig i snön. Mannen swichade förbi mig och kom nästan hela vägen ner i backen inann han gjorde en rejäl vurpa, man kunde ju inte låta bli att gotta sig lite åt hans olycka =)

Efter backen var det bara en liten runda till med en saxbacke där jag saxade om en veteran, någon som åkt Engelbrektsloppet minst 20 år. Jag blev dock själv omåkt av eliten som låg ett varv före mig nu. 3 st kom direkt efter varandra och bara flög uppför backen som vi andra behövde saxa oss upp för. Ytterligare en person lyckades varva mig precis efteråt vid nästa vätskekontroll. Jag tittade lite snabbt på klockan och såg att det hade gått över 3 timmar sen starten.