Maserloppet tävlingsdagen

Så var det då äntligen? dags för mitt första skidlopp. Visste inte vad jag skulle förvänta mig, målet var att lyckas åka på en så pass bra tid så jag kunde seeda upp mig ett startled i Vasaloppet. Att komma runt såg jag som en självklarhet, omöjligt ska det ju ändå inte vara.

Nervositeten var på topp och jag gick nog på toa 3 gånger den sista timmen, funderade på hur mycket kläder jag skulle åka i, om jag skulle valla om ovanpå tejpen, om gildvallan jag lagt fungerade m.m

Jag hade anmält mig i tävlingsklassen H21, vilket visade sig vara ett misstag. Pratade med tävlingsledaren innan och frågade om skillnaden mellan H21 och motionärsklassen och det var bara att man startade längre fram i H21, bra tänkte jag men när starten gick så insåg jag att jag stod helt fel. Vilken masshysteri, folk slog sig nästan fram för att komma före i spåret, jag försökte hålla mig ute i kanten och undvika att bryta stavar eller skidor som tyvärr en klubbkamrat gjorde.

När den västa hysterin lagt sig och man kunde börja åka skidor upptäckte jag att fästet var obefintligt, bakhalt, det som inte fick hända. Det var inget att göra bara att staka för kung och fosterland, som tur var hade jag mycket bättre glid än dagen innan, trist man aldrig kan få ha båda. Efter 10 km så var det första vätskekontrollen och jag passade på att titta på klockan, exakt 50 minuter hade jag åkt då, alltså 5 min /km vilket jag aldrig gjort tidigare, här tänkte jag att om jag lyckas hålla det tempot så kan jag faktiskt fixa en hyfsad tid.

Jag hade bestämt mig för att ge max hela tiden, det var min enda chans, varje gång jag försökte ta det lugnt i en uppförsbacke eller något så peppade jag mig själv att det är "bara" ett halvt Vasalopp, måste öka takten och på något sätt så gick det.
Nästa 8 km gick också bra, fick upp en rejäl fart(enligt mig) och åkte om flera stycken. Den sista biten tillhörde elitspåret och här började problemen. Framför mig så kom den ena branta uppförsbacken efter den andra, har man inget fäste här så är det ju helt omöjligt att åka. Jag saxade så gott det gick men ibland slant jag och föll ner en bit och fick börja om igen. Det var så knäckande att ha åkt hela banan utan problem och så mötas av en sådan här motgång men det var bara att bita ihop och kämpa på.

Efter något som kändes som en evighet så kunde jag höra speakern från stadion och insåg jag var nära, precis innan hade jag frågat en funktionär hur långt det var kvar och fått svaret 2 km vilket var fruktansvärt knäckande så när jag insåg att det bara var runt hörnet fick jag nya krafter. Lyckades komma runt på 1.45 vilket jag var otroligt nöjd med. Passade på att få skidorna omvallade under tiden som jag fyllde på med lite vätska. Sa till att jag hade vallat med tejp men de tyckte ändå det var värt ett försök att spraya på lite ovanpå.

Efter det var det bara att ge sig ut igen, hade ju halva loppet kvar, kände jag hade nya krafter nu när jag hade mindre än hälften av loppet kvar. Pigg och glad var jag men det försvanns snabbt när jag insåg att nu hade jag inget glid heller och inte mycket bättre fäste, om det var för att det blivit varmare och töade eller för omvallningen vet jag inte men sämre gick det i alla fall.

Nu börjades stakningen kännas av med, har aldrig varit en större fan av stakning, brukar mest diagonala eller staka med frånskjut men eftersom det inte funkade nu hade jag inget val. Jag kände av i handleder att jag överansträngt de, varje tag gjorde riktigt ont, men det gick ju inte att sluta nu. Försökte tänka på vad jag lärt mig på träningarna för att få ut så mycket som möjligt av varje tag, använd överkroppen och magen så mycket som möjligt, bara att tänka på det gick bättre. Att jag just åkte förbi Mattias Svahn som stod och tittade i spåret gjorde ju att jag tänkte på allt han sagt under träningslägret förra året.

Till sist nådde jag då vätskekontrollen och visste att det bara var 11 km kvar, efter lite vätska och sportdryck kämpade jag mig vidare fram till elitspåret igen där jag svor som jag aldrig gjort innan. Denna gången var det värre än sist, backarna kändes ännu brantare, glidet var obefintligt förutom bakåt så jag fick kämpa som ett djur. Den brantaste backen gick det inte att saxa uppför, jag bara gled ner hela tiden, blev omåkt av 3 åkare under tiden jag kämpade där, provade med brett mellan skidorna, smalt, staka, gå på sidan men inget funkade, till sist fick jag sätta knäna o mer eller mindre krypa upp för upp skulle jag. Jag var så trött som jag aldrig varit förr, räknade minuter som kunde vara kvar för avståndsskyltar fanns det inga längre. Kom inte riktigt ihåg hur banan såg ut fastän jag hade åkt på samma ställe för mindre än 2 timmar sedan. Många gånger hoppades jag att jag skulle se skidstadion runt nästa hörn men icke...tittade förtvivlat på klockan och insåg att minuterna hade rusat iväg medan jag kämpade i uppförsbackarna, all ork var borta, jag gick helt in i väggen, blev totalt likgiltig inför allt men jag kunde ju inte stanna där och ju snabbare jag kom i mål ju snabbare tog eländet slut. Bestämde mig för att detta var sista gången jag stod på ett par skidor, la ner allt som hette Vasalopp och vinkade rarväl åt klassikern.

När jag äntligen kom in på stadion lyckades jag göra min första vurpa, just då spelade det ingen roll, för det första brydde jag mig inte och för det andra var det bara en handfull människor kvar därinne ändå. Min sluttid blev 3.46 och andra varvet tog alltså 16 minuter längre än första, dock så tog omvallningen ett par minuter men lite sämre åkte jag andra varvet, just då orkade jag inte bry mig om tiden ändå, var bara glad att det var över.

Allt som allt så var jag ändå jättenöjd, för mig var det en jätteprestation! Jag har aldrig åkt en så lång sträcka tidigare och framför allt har jag aldrig åkt så snabbt( för mig är 5min/km snabbt) och aldrig stakat så långt, att jag sen inte kom in på 3.30 är ju en annan sak.